Portfolio ~ Instagram ~ Kontakt


Johanna.

Fotograf, berättare, etc.. Skräpar runt, arbetar, skriver, läser. Malmö / www / världen.

Desert Rose

Letters to the sea

Golden

Kalabrien

Hotellkomplexet är litet och dolt av berg och vild växtlighet: bananträd och palmer, feta blad som är nästan vulgära i sin grönska, små men täta ansamlingar av blomster, frukter som mekaniskt dallrar i hettan. Ödlorna ilar över marken och hundarna flämtar sig in i drömmen. Vi kommer fram när skuggorna är helt korta, jag har på mig en grå bomullströja och svarta byxor och luktar fränt av den ångest som bussfärden genom bergen frammanade i mig, och som fortfarande genomsyrar varje por. Lo sover i min famn, svettig och täckt i en mörkblå utfällning, med blöjan tung och fuktig. Och allting dånar, allting omges av en billig, vaselinartad glans. I baren spelar och sjunger en man i bandana daterade, amerikanska hits och detta kallas för Karaoke och pågår till långt in på natten. Kaffet är tunt och beskt, vattnet kostar lika mycket som Camparin och pizzorna gräddas i vedugn och med hårtork. På hotellens strandremsor står parasoll uppdelade efter färg och organiserade i rader, med tillhörande solsängar i plast, blöta handdukar, strandleksaker, en och annan ihopsjunken luftmadrass. Längre bort, där oregerlig terräng tar över där stranden tar slut, ligger gamla dunkar och bildäck, fimpar och annat skräp; kanyler, blöjor, plastpåsar. Det är en plats bortom förfall, innan den allmänna upprustningen. Topos, olika slags, utan begynnelse. Men, ändå: när?


I vulkanens skugga tvättar vi våra fötter och munnar och händer. Vattnet är först vasst och sedan mjukt, innan det övergår i ett slags icke-varande. Vi uppgår i detta som ingår i oss. Människor under en sol, i rörelse mellan hav och land. Molnen hänger lågt och mörkt över sluttningarna och små, svarta bitar av snäckskal fastnar på huden och i håret. Och så hettan som ristar in sin slöhet i oss. Det luktar matos och salt och solkräm. Vid horisonten, bakom ett dis som ibland tunnas ut, vilar Strombolis tysta siluett. Betraktad från land där den ibland råkar skymta i en passage mellan en häck och en husvägg eller några blad, ter den sig onaturligt förstorad och hotfull, som en melankolisk, växande sol. Utbrotten avlöser varandra men är hittills inte synliga för oss. De tjeckiska kvinnorna löser korsord och roterar långsamt som charterkompass, låter hela tiden fötterna peka mot solen. Huden läderartad, skrynklig. Tonårspojkarna kastar sand och gläfser och balanserar på vågbrytarna när havet är som hårdast. Varje kväll fotar David solnedgången; himlen rosa och tunn, som utspänd hud, och solen en utfrätt fläck som sjunker och för ett ögonblick liknar vätska i ett glas – liksom kapad på ett onaturligt sätt från mittpunkten och utåt och uppåt – innan den försvinner. Den sjätte natten drar stormen in och lägger sig över oss. De billiga plastmöblerna välter och badkläder och handdukar blåser bort. Överallt luktar det fränt av brand. Vi går längs stranden och tittar på vattnet som har blivit brunt och grumligt, havet läcker in i skorna och överallt sitter flygmyrorna; på väggarna och i necessären och kaffet och underbyxorna, sedan döda och utspridda som ett tvångsmässigt framdrömt mönster över alla ytor. Allt omkring oss tycks redan vara på väg in i en liten upplösning, liksom långsamt avdunsta för att ge plats åt den Kalabriska vintern som väntar på andra sidan av den sista, klibbiga hettan.

Nowhere

Ull, nylon

wool-nylon
Tröja: myrorna

Den första dagen

Jag tänker: det här ska vara en slags dagbok där jag antecknar vad som händer på olika platser utanför och inuti mig. Det här: tänker jag, för hundrade gången. Att jag vaknar av att ljuset lägger sina händer över mitt ansikte. Världen vecklar ut sig. Och staden är en sörja, jag vadar genom den och solen gömmer sig någonstans bakom allt det gråa. I min ficka har jag: stenar, gamla kvitton, en och annan napp och vinden är vild, vinden är. Vild. Att bo vid ett hav som är gömt för en, att sällan röra vid detta hav med en blick som kan vara upplyst inifrån, eller lysten, som kan vara helt trött. Istället: land. Men ibland när det regnar och jag går hemåt genom natten luktar det svagt av tång och salt. Parkerna ligger uppfläkta längs vägarna, lamporna kastar upp och kaninerna rör sig mellan skuggorna. Det är tyst och i tystnaden är det helt skitigt. Då tänker jag att det här är ett annat slags hav.

Men sedan: vet jag inte. Det är en cirkus inuti, allting roterar i en obegriplig hastighet och mina händer ser så genomskinliga ut när de famlar efter något att gripa tag i.

Blodsrum

l4

l1

l3

l2

Det är torsdag eller kanske fredag. Vi går till parken och löven ligger i blöta högar, torra högar, i ett täcke över marken med hålrum under sig. Lo springer runt och fram och tillbaka, ramlar ibland, reser sig upp, skrattar, vänder ansiktet mot himlen och himlen: ljust blå, en nyans som inte riktigt vill någonting. Jag försöker fotografera henne och det är som att försöka fånga ett stjärnfall i sina kupade, dödliga händer. Att med ett mjukt blad skära ut skärvor av tid ur en diamant.

En snö som aldrig faller, och så spåren i denna snö: så tänker jag nu. Nedsänkta, upprivna. Jag krafsar med naglarna över skaren, kan liksom inte komma åt det pudriga som finns där under: min bror i vitt ljus med tjocka strängar av snor fastfrusna i ansiktet, Los halvknutna och sovande händer, en doft av barr som darrar genom uppvärmda rum, clementinskal under sängen, hur olika temperaturer möts i hud, hur hud möts, att iklädd nattlinne bli utelåst. Minnena välter in i sig själva och faller ihop, blir onåbara för mig. Det går inte att författa. Och sedan går det inte att uttala detta oförfattade.

Vi köper glögg, i alla fall, hänger julstjärnor i våra fönster och det spricker upp, men bildligt. Jag pratar med Lo på natten när hon sover, lägger mina händer över hennes rygg och låter dem vila där tills hon drar sig undan. Sedan: ljudet av Davids rörelser, ljudet av Davids tankar. Vi pratar om rum som finns inuti en på ett köttsligt sätt, liksom nedärvda, och hur man gör för att orka vila i dessa blodsrum. Och hur man hittar dit. En ljummen vind letar sig in i lederna och härjar sedan runt där.

Utdrag

DSC_8961

DSC_2683

Ett av mina tydligaste minnen från resorna genom Europa med F, utspelar sig på en parkeringsplats någonstans utanför Köln. Jag sitter hukad bakom en lastbil med trosorna uppspända som en tavelduk mellan anklarna, när jag på håll ser Stig Larsson kliva ut ur förarsätet på en Citroën. Ur ett tillknycklat paket tar han upp en cigarett och placerar den i munnen. Sedan blir han stående. Det är augusti, tidig morgon ännu. Västerut där skogen tar vid dröjer sig natten kvar i disiga sjok kring stammarna. Då och då hörs ljudet av någon bil som åker förbi på motorvägen, annars är det helt stilla. Jag är för tidpunkten ganska illa klädd, i en tunn klänning som dessutom är fläckig av det fett jag avlägsnade från fingrarna föregående kväll efter att ha ätit en sockerbulle, min kropp darrar i den milda kylan och urin stänker upp på underbenen. Ofrivilligt föreställer jag mig hur jag blir upptäckt, och av alla känslor den möjligheten väcker till liv inuti mig är olusten inför att ingen ska nedteckna det här ögonblicket den som drabbar mig allra hårdast.

När jag senare den dagen berättar om händelsen för F börjar hon skratta. Våta smulor av det kex hon tuggar på faller över bordet där mina händer ligger uppslagna som två vita fält på en karta. Jag vet inte varför jag sitter på det sättet. Jag känner att jag inte längre tillhör mig. F hakar fast sin blick i min. Rester av spe skälver genom henne. »Stig Larsson är död.«

Ibland när jag inte har »avbildat« mig själv på länge (jag skriver avbildat på det sättet, med det förbehåll som ryms i och inom en uppsättning citationstecken, eftersom jag inte vet vilken relation kopian har till sin förlaga; kanske är det något helt annat jag sysslar med; dissektion, omgestaltning, taxidermi) glömmer jag bort vem jag är. Det är som att vakna in i en ljuslös natt och märka att höger arm har domnat bort, men ändå tydligt känna tyngden av den. Så stark är upplevelsen av frånvaro. Då hjälper det inte heller att läsa ett gammalt utdrag ur en journal eller titta på ett foto från förr, eftersom den sortens betraktande alltid innefattar minnet av den textens eller den bildens själva tillblivelse. Minnet, i sin tur, vrids ur led varje gång det återkallas. Förblir sedan så: ett utdrag ur en dåres anteckningar.