Website ~ Instagram ~ Facebook


Lotta.

Bibliotekarie och hantverkare i bild, tråd, textil och metall. Bor i smålandsskogen. Samlar på små skatter.

samla

vad jag är och inte. jag samlar, lägger till, hittar, observerar. väntar. återvänder. går i cirklar. ingen regissör – hur det är i det närmaste omöjligt för mig att ha en vision och genomföra den enligt plan. rada upp saker, människor, lägga deras armar om varandra och tungor om varandra. stapla, subtrahera.

 

så jag gör det här. samlar. undersöker. vilar. återvänder.

ved

länge väntade jag på att detta att vara vid liv skulle drabba mig. jag gick på begravningar, grät hejdlöst och sen återhållsamt, sen hejdlöst, medan jag gick igenom den strikt standardiserade processen av att organisera ett bortforslande av människokött. min katt dog, hon var benig som en liten fågel och den allra första stora lyckan i mitt nya vuxenliv men plötsligt satt jag där med bara en kropp, en liten tunn och helt mjuk kropp, i händerna, innan jag tog den i en vit låda och grävde ner hela alltet under ett äppelträd, staplade stenar ovanpå av rent praktiska skäl – räven, hundarna. jag klättrade upp på ett berg, förbi trädgränsen, över de klara fjällbäckarna, upp i ett molnigt antiklimax och sen ner igen. jag körde bil i 130 kilometer i timmen med vänster fot avklädd och hängande ut genom den nedvevade rutan. och sen slutade jag. jag känner nu hur händerna blir äldre och huden grövre och tunnare på samma gång, den öppnar sig när jag lägger in ved i pannan och mitt faktiska arbete gör mitt hus varmt och sotfläckarna går inte bort med annat än olja så de får sitta kvar. jag går ut och i snön ligger nyss fällda träd som ska få grenarna avsågade och staplas till väggar av årsringar och fylla luften med den tunga doften av sav. sen är de i mina händer, sen sot, aska, värme och inget mer.

Skogen (I)

31 år tog mig till skogen bakom huset. Mellan punkterna som börjar kännas som ett välanvänt verktyg i handen, träskaftet lent efter år av nötande mellan hud och ådror. Cirklarna är större än jag trodde. Jag som gått som en dåre med blicken fästad på mina egna fotavtryck i snön, i leran, i sanden. Till slut återvänder jag till detta: skogen. Mossan som är mjuk som ett duntäcke i december. Att inget tak över huvudet ha. Marken som mest bär klövar och tassar. Det lilla i det stora. Och sedan, det stora i det lilla. Den korta tystnaden mellan två långtradare, den långa som lägger ring till ring inuti träden. Att stå i ljuset med blicken mot det mörka.

HÄR

NÄRMAST HJÄRTAT VILAR BARNET

BARNET VILAR NÄRMAST HJÄRTAT

HJÄRTAT VILAR NÄRMAST BARNET

NÄRMAST VILAR HJÄRTAT BARNET

SPILL

ss-5663

lager

s-5856

i lager faller hösten

roten strået lövet

blomman frosten snön

tallen

det finns ingen riktning att tala om

tallen frosten snön

blomman lövet strået

roten