Kalabrien

Hotellkomplexet är litet och dolt av berg och vild växtlighet: bananträd och palmer, feta blad som är nästan vulgära i sin grönska, små men täta ansamlingar av blomster, frukter som mekaniskt dallrar i hettan. Ödlorna ilar över marken och hundarna flämtar sig in i drömmen. Vi kommer fram när skuggorna är helt korta, jag har på mig en grå bomullströja och svarta byxor och luktar fränt av den ångest som bussfärden genom bergen frammanade i mig, och som fortfarande genomsyrar varje por. Lo sover i min famn, svettig och täckt i en mörkblå utfällning, med blöjan tung och fuktig. Och allting dånar, allting omges av en billig, vaselinartad glans. I baren spelar och sjunger en man i bandana daterade, amerikanska hits och detta kallas för Karaoke och pågår till långt in på natten. Kaffet är tunt och beskt, vattnet kostar lika mycket som Camparin och pizzorna gräddas i vedugn och med hårtork. På hotellens strandremsor står parasoll uppdelade efter färg och organiserade i rader, med tillhörande solsängar i plast, blöta handdukar, strandleksaker, en och annan ihopsjunken luftmadrass. Längre bort, där oregerlig terräng tar över där stranden tar slut, ligger gamla dunkar och bildäck, fimpar och annat skräp; kanyler, blöjor, plastpåsar. Det är en plats bortom förfall, innan den allmänna upprustningen. Topos, olika slags, utan begynnelse. Men, ändå: när?


I vulkanens skugga tvättar vi våra fötter och munnar och händer. Vattnet är först vasst och sedan mjukt, innan det övergår i ett slags icke-varande. Vi uppgår i detta som ingår i oss. Människor under en sol, i rörelse mellan hav och land. Molnen hänger lågt och mörkt över sluttningarna och små, svarta bitar av snäckskal fastnar på huden och i håret. Och så hettan som ristar in sin slöhet i oss. Det luktar matos och salt och solkräm. Vid horisonten, bakom ett dis som ibland tunnas ut, vilar Strombolis tysta siluett. Betraktad från land där den ibland råkar skymta i en passage mellan en häck och en husvägg eller några blad, ter den sig onaturligt förstorad och hotfull, som en melankolisk, växande sol. Utbrotten avlöser varandra men är hittills inte synliga för oss. De tjeckiska kvinnorna löser korsord och roterar långsamt som charterkompass, låter hela tiden fötterna peka mot solen. Huden läderartad, skrynklig. Tonårspojkarna kastar sand och gläfser och balanserar på vågbrytarna när havet är som hårdast. Varje kväll fotar David solnedgången; himlen rosa och tunn, som utspänd hud, och solen en utfrätt fläck som sjunker och för ett ögonblick liknar vätska i ett glas – liksom kapad på ett onaturligt sätt från mittpunkten och utåt och uppåt – innan den försvinner. Den sjätte natten drar stormen in och lägger sig över oss. De billiga plastmöblerna välter och badkläder och handdukar blåser bort. Överallt luktar det fränt av brand. Vi går längs stranden och tittar på vattnet som har blivit brunt och grumligt, havet läcker in i skorna och överallt sitter flygmyrorna; på väggarna och i necessären och kaffet och underbyxorna, sedan döda och utspridda som ett tvångsmässigt framdrömt mönster över alla ytor. Allt omkring oss tycks redan vara på väg in i en liten upplösning, liksom långsamt avdunsta för att ge plats åt den Kalabriska vintern som väntar på andra sidan av den sista, klibbiga hettan.

 

READ MORE


Prints
Diary
December 16 2016
Kajsa
Skogen (I)
Diary
December 22 2016
Lotta
Dark waters
Diary
January 11 2017
Kajsa